På väg att göra det igen, låta en jävla kille hindra mej! Nu är det ju inte så allvarligt som förr, men att hindra mej från att tänka klart räcker gott och väl. Att jag ens vågade ta det steget som jag gjorde, det var beundransvärt i sej. Sen att leva med ovissheten, det gillar jag inte! Ändå visste jag vad som skulle ske, jag visste exakt. Ändå blir jag besviken när det blev som jag visste att det skulle bli. Det är att förstöra!!! Nej, inga mer uppoffringar! Inte ens via tankar!

NEJ TACK!